Om utställningen En hälsning från Ödebukten

–  “…Ett land av sådana enorma besvikelser för dem som kartlade det att de gav dess olika regioner namn som Bedrägeriets ö, Svältens hamn, Ångestens udde, Ödebukten, Tröstlöshetens vik, Obrukbara bukten.”
Ur Den sista ön av Kristian Petri

En dag för ganska många år sedan satt jag och slentrianmässigt bläddrade i den där boken. Det var under en period när jag hade mycket klimatoro i systemet. De där platserna fastnade i mig och började utgöra en inre värld som blev en slags kartläggning av oron. Sedan dess har det utvecklats till ett projekt som följt mig under flera år och som pågår i en liten låda på mitt rum, med texten “En hälsning från Ödebukten” på locket. Där inuti läggs kontinuerligt nya teckningar, bilder, texter och ting till. Nu får en liten glimt av projektet även pågå här, som en del av utställningen Reflektion.

Jag hade precis spenderat sommaren på olika gårdar och jordbruk och blivit medveten om hur vår matjord egentligen har det. När jag tänker på framtiden i de där stunderna ser jag framför mig en alltför välgräddad kladdkaka. En hård, sprucken, bränd yta. Kanske en kompakt och kladdig kärna kvar längst där inne. Den som börjat odla i länge övergiven lerjord kan ana konsistensen. Ödebuktens värld är en sådan plats, som utspelar sig i ett övergivet hamnlandskap.
På ett sätt är det en gestaltning av mina funderingar kring hur tiden efter människans fall hade kunnat se ut. Vilka scener som skulle finnas kvar från våra sista stunder och vilka spår vi skulle lämnat efter oss. Vid vår tids ände tar tiden i sig inte slut. Vilka varelser eller funktioner skulle växa fram ur de övergivna industrilandskapen när vi inte längre är där? En hälsning från Ödebukten är ett av flera försök till kommunikation, på en plats där någon mottagare kanske inte längre finns kvar.

Om Klara Silvemark

– Jag sysslar i huvudsak med bildmakeri och illustration, men ur min visuella värld växer också många andra uttrycksformer. Under åren på konstskola utbildade jag mig inom grafik och formgivning. Med en silversmed till pappa och sadelmakare till mamma har min uppväxt präglats mycket av konsthantverk.

Redan från början som barn har jag lärt mig att uttrycka mig utifrån handens kontakt med olika material, och på den banan har det sedan fortsatt. Långsamheten och det handgripliga görandet känns viktigt. Jag ser på mitt bildskapande som ett typ av slöjdande. Att bygga bild – genom analoga tekniker och kollage.

Vid sidan om ritblocket arbetar jag gärna med mötet mellan miljövettighet, konst och kultur på olika sätt. Mycket tid går vanligtvis åt till att arrangera festivalen och allkonstverket Skogsfesten tillsammans med en flock påhittiga vänner. Nu i pandemi-pausen passar jag på att utbilda mig till kulturprojektledare på Kulturverkstan, en trappa upp från Frilagret.